42 år , Stockholm

Homo politicus = den politiska människan. Jag tror att alla är politiska, även de som säger sig vara helt ointresserade. Alla har åsikter om hur människor beter sig mot varandra och hur de borde bete sig. Det är det politik handlar om, i grund och botten. Min politik formades av uppväxten i en betongförort i Stockholms utkant på 80-talet. Redan som tonåring insåg jag att avståndet till villaområdet på andra sidan kullen var större än bara räknat i meter. Min familj bodde trångt i en betongkloss till hyreshus, ett typiskt miljonprogramsområde. Det blev mycket blodpudding i slutet av varje månad, men inte för att vi tyckte att det var gott. När jag berättade för villaungarna att jag delade rum med min syster och att vi aldrig åkte utomlands på semester trodde de att jag skämtade. Vi var inte ens välmående sossearbetarklass med radhus och volvo. Jag var politiskt nyfiken och insåg tidigt att ingen egentligen brydde sig om betongförortsungar med ensamstående morsor, utom VPK längst ut på vänsterkanten. Så vid 15 års ålderblev jag kommunist och gick med i VPKs ungdomsförbund. Där kände jag efter att ha stångats mot gamla dogmer och unga dogmatiker ett par år att kommunism inte var lösningen utan en del av problemet. Då, i slutet på 80-talet, så började det röra på sig bakom järnridån i öst. Det blev än tydligare att kommunism hade en helt annan innebörd ute i stora vida världen. Efter lite stök och bråk lyckades vi byta namn på parti och ungdomsförbund och skicka kommunismen till det museum där den hör hemma. Sedan dess har jag undvikit att snärja in mig för mycket i ideologier och begränsande etiketter. Men frihetlig socialism ligger mig närmast. I den spanska andra republikens och i Rosa Luxemburgs anda. Det är en radikal tradition med en lång och stolt historia, som trängts undan av såväl auktoritär fascismen och kommunism som socialdemokratins framgångar under efterkrigstiden. Men nu börjar frihetligt socialistiska tankar om arbetarstyrda företag och direkt demokrati åter vinna mark inom vänstern. Inte minst i Spanien, landet där jag varit bosatt i fem år och fortfarande älskar. “Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större”, sägs det. Tyvärr är människor ofta auktoritetsbundna och många undviker gärna att tänka själv i så stor utsträckning som möjligt. Det gäller politiska partier också. Fritänkare blir sällan populära. Såklart inte inom den auktoritetsdyrkande högern. Men inte heller på vänsterkanten. Jag såg en hel del grupptänkande under mina år i ungdomsförbundet - människor som slutar ifrågasätta idéer inifrån den egna gruppen men blir desto mer kritiska mot idéer utifrån. Att tänka själv är svårt och gör en sällan populär. Idag pågår en kvasidebatt om vem och vad som är politiskt korrekt/inkorrekt. Vilket är rätt korkat. Det varierar såklart beroende på vem man frågar och över tid. Fråga bara sverigedemokraterna varför de slutat hetsa mot judar och bögar, som de gjorde fram till rätt nyligen. Och de sajter på nätet som skryter över sin egen politiska inkorrekthet är själva de som censurerar alla avvikande inlägg i Nordkorea-stil och vars anhängare taktfast marscherar i de rakaste leden. Vissa dagar har jag svårt att bestämma mig för vilka som irriterar mig mest: höger- eller vänsterextrema, nyliberala centerpartister eller frasradikala miljöpartister. Bingo vore att skriva ett inlägg som retar upp alla på samma gång. Om du gillar bloggen så hjälp till att sprida den till fler. Det behövs tydliga vänsterröster idag när extremhögern skränar allt högre på nätet. Om du trycker på "gilla på facebook"-knappen i högra menyn så blir du uppdaterad via din facebooksida om viktiga inlägg.