64 år

Jag heter Ulla 53 år, sjukpensionär sedan 1995 pga. Fibromyalgi. Jag har 4 barn som gör mig väldigt stolt, och 2 underbara barnbarn Jag levde i ett olyckligt äktenskap som inte är så bra för vikten, jag åt för att döva mina känslor, Jag åt inte mängder av mat, utan kakor, bullar och godis, ja alla kolhydrater jag kunde komma över. Köpte godis och skyndade mig att äta upp det på vägen hem så ingen annan skulle få. Jag tyckte jag hade en väldigt dålig karaktär vilket inte var så bra för min självkänsla. Tog tag i situationen och tog ut skilsmässa. Flyttade från Kalix i Norrbotten till Avesta i Dalarna och började leva, jag började gå ut och träffa folk och roa mig, jag började promenera och lyckades gå ner 16 kg. Då bröt jag min fotled (10 år sedan) och satt i gips i 6v. Efter det så försvann min lust till det mesta livet Fick 5% invaliditet på fotleden och kunde inte längre göra sånt som jag älskar. Mina största intressen var mina promenader, dansa, Jag har alltid varit en social person som varit i farten. Min cykel blev min bästa vän, för på den kunde jag ta mig fram. Jag mer eller mindre drog mig tillbaka från allt socialt liv. Jag hade ju fortfarande vänner som kom hem till mig. Min dator blev min "kompis" där kunde jag fortfarande prata med folk. Ja resultatet blev sitta hemma, se tv och äta något gott framför tvn. Promenader var ju inte längre något som jag klarade av. En promenad på 1 km räckte för att foten skulle värka hela natten. Resultatet blev fram till den 24 Oktober 2011 en övervikt på 39,9 kg till en längd på 158 cm och 30 kg av dem sitter runt magen. Det fanns inte ens kläder längre som kunde dölja min fetma Jag började låna min sons t-shirtar, köpte inga egna för jag skulle ju börja banta på måndag. Så tänkte jag varje vecka, tills jag insåg att den där måndagen aldrig kommer då började jag köpa egna t-shirtar till hans stora glädje :)) Ja med det resultatet så får man ju inte direkt lust att göra så mycket. Mina knän och höfter började klaga, de orkade inte bära min kropp. Dessutom var jag alltid trött Jag undvek att titta mig i speglar (helkropps) för jag hatade bilden, foton var ännu värre. Jag föredrog att blunda för verkligheten. Det var liksom inte jag, i mitt huvud fanns det en annan bild, som försvann för 22 år sedan när jag väntade min son och gick upp 26 kg. Jag har alltid varit smal och har aldrig haft några viktproblem innan den graviditeten. Jag var konstant hungrig. Jag kom över en bok som heter Sockerbomben. När jag läste den insåg jag att det absolut inte var något fel på min karaktär. Jag var sockerberoende. Men att jag visste det, gjorde inte att jag tog tag i saken, nej det var en lång psykologisk process. Det tog flera månader av bearbetning i mitt huvud. För att hitta motivationen. Det började när mitt barbarn Isabelle föddes. Jag kände att jag vill vara med på mina barnbarns resa genom livet så långt jag kunde och att jag skulle göra mitt bästa för att det skulle bli så. 9 månader senare, den 24 Oktober 2011 när jag hade duschat ställde jag mig naken framför spegeln och studerade min egen kropp. Jag kände äckel inför det jag såg. Jag såg en tunna med 2 smala ben och armar. En mage som hängde ner så jag inte längre såg mitt underliv. Jag fick en chock och insåg att gör jag inget nu blir detta min död. Då den dagen började min resa tillbaka till livet.